Kärlek och brott

Jag brukar undvika svenska komedier, för den humor de oftast bygger på får mig att vrida mig av irritation i biofåtöljen eller TV-soffan. Än värre var det när jag bodde i Tyskland, och trots att jag verkligen försökte sätta mig in i mentaliteten mest hittade pinsamt dåliga humorprogram på TV. Så varför gick jag då och såg en fransk komedi? Med upplevelsen bakom mig kan jag intala mig själv att det var ett försök att förstå en bit av den franska folksjälen.


Den korrekta och ambitiösa domaren Ariane Felder dras från sina papper av kollegorna för att vara med och fira in nyåret. Minnesförlusten efter festen är total, och sex månader senare upptäcker hon att hon är gravid. Med vem? Med den tokrolige kollegan som alla tycker är litet jobbig? Kan det bli värre än så?

Tack och lov var filmen kort, men jag önskar ändå att den varit ytterligare en timme kortare. Under den första kvarten skrattade jag några gånger, men inte efter det. Var filmen som bäst i början eller var det min välvilja som tog slut? Kanske en kombination av båda. Ett tag gick det att identifiera sig med den svala Ariane som förfasade sig över varje ny vändning, men så tog tokroligheterna över och jag tappade intresset. Däremot var det många andra i salongen som skrattade gott åt vad som hände på duken. Men nej, varken svensk folklig humor eller fransk folklig humor är i min smak.