Den franska stråkkvartetten Quatuor Van Kuijk hör till årets Rising Stars, utvalda av europeiska konserthus som lovande musiker vilka därför får turnera tillsammans i ett moln av god musik. De fyra unga männen inledde med Joseph Haydns Stråkkvartett i Ess-dur "Gubbkvartetten"(1781), som inte har den minsta gubbighet över sig! Från början till slut, ja, speciellt slutet, drivs kvartetten av lekfullhet, och musikerna spelar den med inlevelse och energi utan att tappa precisionen.
Därefter följer ett modernare verk, Stråkkvartett nr 2 "Pulses of Light"(1992) av Akira Nishimura. Ensemblens fina klang gav en nödvändigh stabilitet åt musiken, vilken annars hade kunnat bli för svårlyssnad speciellt i de partier som lät som attacker på annars långa, intressanta linjer.
Det var intressant att jämföra det verket med det nästa efter paus, beställningsverket En noir et or för stråkkvartett av Édith Canat de Chizy, vars harmonier, tekniker och melodier skapade mer oro åtminstone hos mig.
Så bra då att det sista annonserade verket var just av sorten som kan trösta en orolig själ: Stråkkvartett nr 4 e-moll (1839) av Felix Mendelssohn-Bartholdy. Den första satsen bär på en förståelse för livets osäkerhet och inneboende vemod som känns gott att lyssna till.
En riktig pärla var extranumret: Francis Poulenc Les chemins de l'amour, ursprungligen skriven för piano och mezzosopran men här förtjänstfullt överfört till stråkkvartett. Nu fick de unga männen ge sig hän med passion i de dansanta tonerna! Det var mycket roligt att få en sådan varierad underhållning från första till sista verket i konserten.
 |
| Foto: Andrea H. Vega |
Därefter följer ett modernare verk, Stråkkvartett nr 2 "Pulses of Light"(1992) av Akira Nishimura. Ensemblens fina klang gav en nödvändigh stabilitet åt musiken, vilken annars hade kunnat bli för svårlyssnad speciellt i de partier som lät som attacker på annars långa, intressanta linjer.
Det var intressant att jämföra det verket med det nästa efter paus, beställningsverket En noir et or för stråkkvartett av Édith Canat de Chizy, vars harmonier, tekniker och melodier skapade mer oro åtminstone hos mig.
Så bra då att det sista annonserade verket var just av sorten som kan trösta en orolig själ: Stråkkvartett nr 4 e-moll (1839) av Felix Mendelssohn-Bartholdy. Den första satsen bär på en förståelse för livets osäkerhet och inneboende vemod som känns gott att lyssna till.
En riktig pärla var extranumret: Francis Poulenc Les chemins de l'amour, ursprungligen skriven för piano och mezzosopran men här förtjänstfullt överfört till stråkkvartett. Nu fick de unga männen ge sig hän med passion i de dansanta tonerna! Det var mycket roligt att få en sådan varierad underhållning från första till sista verket i konserten.