Himmel över Flogsta

Det kan hända att jag är alltför hemmablind för att göra den här filmen rättvisa. Jag bodde i Flogstas höghus i fem år under tiden jag pluggade - en viktig tid i mitt liv, en vändpunkt, en period med mycket pluggångest och ändå glädje. Innan filmen förberedde jag mig så mycket jag kunde på att möta ett annat Flogsta än det just jag mindes, för alla korridorer har sina egna kufar och internet har förändrat vardagslivet i grunden sedan min studietid på nittonhundratalet.

Himmel över Flogstaär inspelad på sommaren, när området är närmast folktomt i jämförelse med under terminerna. Det blir uppgift för en annan film att fånga den stämningen; hur många som cyklar och går fram och tillbaka till föreläsningar, ICA Väst, den dyra närbutiken och pluggkompisar; lagar billig mat i ett rörigt gemensamt kök och försöker hålla pluggångesten och plånboken i schack.


Jag värjer mig så gott jag kan, men min första tanke är att regissören samlat ihop några personer och bett dem spexa framför kameran. Kopplingen till studenter och vad pluggandet och oron över resultat gör med en dröjer också. Den påträngande Arman som pratar om Michael Jackson snuddar vid det när han säger att han hellre vill dansa än att plugga, men det mynnar ut i en alldeles för lång goddag-yxskaft-dialog där han berättar att han vill dö för någon som inte förstår vad han säger. Dödslängtan för att komma bort från pressande studier är ett ämne värt att ta på mer allvar än i det här formatet.


Litet mer av vad som oroar en student hörs i eländesskildringen från flickan bland de färggranna banden. Hon drar en litania om hur det bara går utför för någon som inte klarar sina studier - det kan verka överdrivet, men liknande tankar poppar lätt upp i en miljö där alla, precis alla, fokuserar på studier och dessutom verkar lyckas mycket bättre än en själv.

Det dyker upp några repliker här och där som säger något viktigt, till exempel killen som inte längre vill klättra uppför utsidan av huset för att inte riskera vad han samlat på sig efter flera års studier. Men många av människorna som filmas känns så malplacerade att det irriterar mig. De två killarna i skinnjackor som slåss och spottar på varandra - kanske representerar de en vilja att bli helt fysisk och slippa använda hjärnan, men i ögonblicket i biosalongen väcker de inte min vilja att försöka tolka dem. Tjejgänget som dumpstrar sin mat - hade man hunnit lära känna dem litet mer hade jag bättre kunnat uppskatta hur deras gemensamma middag blir en matfight.


 I allmänhet tycker jag inte att de olika personerna som fångas på den hoppiga bilden är tillräckligt intressanta för att berättas om, i synnerhet som de inte får tillräckligt med tid för att bli intressanta. Inte heller blir summan av alla personligheter större än delarna; den visar inte någon sanning om Flogsta och människorna där. Den visar bara några typer; en del nöjda med sina liv, andra inte. Inte allmängiltigt, inte specifikt om Flogsta, bara något halv-dokumentärt, halv-överdrivet i oredigerade dialoger som inte leder någonstans.

Jag är fullt medveten om hur subjektiv jag är i min kritik, så jag vill gärna höra från andra med andra åsikter!