Regissören Michael Thalheimer står för några fantastiska uppsättningar på Dramaten; häromåret Peer Gynt och några år tidigare Kasimir och Karoline. Den senare hade en intressant koreografi, där skådespelarna stod på rad längst bak på scenen och gick fram till scenkanten när de skulle delta i någon scen. Men något år senare såg jag en annan uppsättning av samme Thalheimer i Berlin, där detta förfarande hade perverterats till extrem jobbighet framför allt för att rollfigurerna hade skruvats till karikatyrer.
Och nu är det tyvärr det som har hänt med årets uppsättning av Körsbärsträdgården. Dunjasja springer skojigt fram på diagonalen för sina ängsliga repliker. Jasja är extremt dryg och jobbig. Anja är ett peppigt litet charmtroll.
Under föreställningens gång funderar jag mest på varför Thalheimer gör detta. Jag förstår att man vill vrida på en så känd och ofta spelad pjäs, men vad är meningen med just detta stilgreppet? Halvvägs igenom skymtar jag ett möjligt svar: plötsligt lyser faktiskt allvaret fram i den uppskruvade dialogen mellan Jepichodov och Dunjasja, och när tempot stillnar så blir de upplevda känslorna mer sanna i Ranevskajas berättelse om hur hennes pengar läckt till den dålige mannen hon ändå älskar. Samma stillhet efter allt hetsigt skrikande och springande ger en behaglig och sorglig ro åt familjens avsked till gården. Men är det värt en timmes groteskerier för de där få stunderna av äkthet? Jag vet inte det, jag.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Fotnot:
I tjugo år har jag gång på gång fått anledning att fråga mig om Torkel Petersson har ett specialkontrakt med garderoben om att han skall vara naken minst en gång i varje uppsättning? Jaja, inte mig emot!