Mitt kulturår 2022 började (och slutar!) i Göteborg, med den underbara uppsättningen av Kristina Lugns pjäs Idlaflickorna, utbroderad och med sång och helt fantastisk!
Sedan blev det två Norén i rad men mycket olika: tre timmar av den tidige Lars Norén som blottlägger familjehemligheter och lögner i Tiden är vårt hem (Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm), och så en sen Norén som får oss att tvivla på existensen i den mystiska och omskakande Solitaire (Dramaten). Tack för att vi fortfarande har så många varierade och givande pjäser av Lars Norén att sätta upp.
Tillbaka till Göteborgs Stadsteater och den inte enbart roande föreställningen Mr Burns! Om civilisationen bryter samman idag kommer människor fortfarande att vilja roa sig, och minnas den sköna tiden innan apokalypsen. Men kommer man att minnas rätt och behöver man ens göra det? De gamla grekernas pjäser, spelar vi dem som det var tänkt eller alltför vördnadsfullt?
Men jo då, gamla välkända pjäser kan vinna mycket på att ruskas om och framställas på nya sätt. (Macbeth) på Dramaten var en sådan lyckad skakning, och Morbror Janne i ett samtida Dalsland (Stadsteatern) likaså!
Och så kan man skriva något helt nytt, fullt av energi och hela tiden litet utanför teaterkonventionerna, som Staffan Valdemar Holm gjorde i Månen och de andra planeterna (Stadsteatern).
Det är många gånger i år som jag har förundrats och varit tacksam över hur mycket och hur BRA teater vi bjuds på, och jag ser fram emot att bli överraskad på nya sätt år 2023 och gärna i hundra år till!
